minsonjulia.blogg.se

Hej på er.

Vi tackar för alla glada tillrop. Alla förfrågningar om föreläsningar, intervjuer, samarbeten och deltaganden i olika evenemang tycker vi är jätte roligt och vi försöker att besvara alla, dock "försvinner" många ibland mängden av pm och meddelanden som kommer på sociala medier och vi hänvisar därför till vår mail [email protected]

 

Till alla föräldrar runt om i vårt avlånga land som har frågor kopplade till era barn, ni får gärna också kontaka mig via mail, jag lovar att svara på allt.

Jag och Julle kommer vara med i en del öppna evenemang och datum för detta kommer att publiceras inom kort.

Idag kommer ett Tbt inlägg, det publicerades 2016 i december och har varit ett utav de mest lästa och mest uppmärksammade inlägget på denna blogg.

Många ställer frågor om hur det var när Julle var liten och om vilka känslor som uppkom i mig när jag fick "öppna mina ögon" och verkligen se och lyssna på mitt barn. Det var inte helt lätt. Julles styvpappa hade en mycket stor roll, han var ett enormt stöd för både mig och Julle, och han har fortsatt att vara en pappaförebild för Julle. Jag är oerhört glad och tacksam för att han alltid funnits där och fortfarande finns där för Julle.

Julle har ett stort nätverk med fina människor runt sig och underbara förebilder som stöttar och som alltid finns där för honom. Han har sin allra bästa kompis som bor i en grannby - deras vänskap betyder mer för Julle än vad jag kommer att kunna förstå, det vet jag. Varje dag känner jag tacksamhet för alla fina människor som finns runt om Julle, mig och min familj.

 

TBT december 2016

Julles första år rullade på. Julle var knappa två år när han började uttrycka att han ville vara en pojke.

Vid 2.5 års kontrollen på BVC kom detta upp. Jag minns hur sköterskan tittade på mig och försökte med en betryggande röst säga att detta nog bara var en "fas".

 "Vissa barn vill vara katter och din dotter vill vara en pojke, ingen konstig. Det förvinner ska du se."

Jag hade redan då en liten känsla av att detta inte var en "fas", men även om jämförelsen med att vilja vara katt upplevdes förnedrande så försökte jag ändå trycka undan min känsla.

Jag hade köpt klänningar till mina flickor den julen, tomteklänningar som de skulle ha när det var Lucia-uppvisning på dagis.

Julle ville inte ha klänning, han satt i hallen och jag gick upp på ovanvåningen för att leta efter byxorna till storebrors pepparkaksgubbedräkt.

När jag kom ner hittade jag en annan pepparkaksgubbe. En byxlös, nöjd Julle hade själv dragit på sig storebrors tröja och hatt.

Julle var inte pepparkaksgumma i dagis Luciatåg det året, han var pepparkaksgubbe.

Jag minns att jag fick möta många kommentarer. Alla flickor ville ju vara lucior.

Dagisfröken sa att om vi inte hade glitter hemma så kunde vi få av dagis, med det i håret skulle det se "flickigare" ut sa hon.

Någon förälder skrattade till lite nervöst och frågade om jag glömt handla Luciakläder, så nu fick Julle ha storebrors dräkt.

De var ingen som förstod att Julle ville vara en Pepparkaksgubbe.

Vi var nu de som var "konstiga", vi var normbrytande.