minsonjulia.blogg.se

Hej på er.

Idag är det riktig ruggit ute och det känns som att vintern kommit tillbaka, men precis var det ju vår?! Många som planterat vårblommor och kommit i vårkänslan - de tycker att snön som kommer nu, den är orättvis!

Livet är inte rättvist och dessto fortare man accepterar det, dessto lättare blir livet.

När saker och situationer uppfattas "orättvist" så kan man agera och fortsätta, eller så kan man sticka en offerkofta så tung att du inte kommer någonstans, en kofta stor som en hel kontinent.

Att kämpa för att uppnå personlig och privat "rättvisa", vad innebär det? är rättvisan slumpmässig och kan livet vara "rättvist"?

 

Jag minns när jag var liten, jag växte upp i en stor familj med många syskon. Mycket var länge rättvist. Vi alla fick lika många godisbitar på lördagar, vi mätte upp läsk i glasen och det var på millimetern rättvist.

Det var inte så viktigt tyckte jag, ibland fanns det ju godisar som jag inte gillade och då var mina syskon snabba med att lägga rabarber på dem, men det var ju inte rättvist. Alla skulle "få" lika mycket och för lika mycket.

Jag försökte vara rättvis emot mina syskon väldigt länge, jag läste lika många sagor, jag hjälpte dem lika mycket och om de ville rida på min rygg så var det i exakt lika många "varv" för alla som gällde.

Det var först när jag gick i skolan som jag fick möta "orättvisan". Ibland slog den extra hårt, inte specifikt emot mig men jag upplevde den igenom andra. Rättvisan i skolan, mellan elever och lärare - den var inte generell utan väldigt individuell - vilket ju inte var rättvist.

Några år senare, när jag förlorade min mormor, då blev orättvisan min följeslagare en period.

Det fanns inget annat sätt att förklara eller acceptera hennes bortgång, utan den var ju orättvis.

Att förlora någon du älskar, att uppleva sorg och att ständigt sakna en bit av sig själv - det är enormt tufft men att fastna i att livet var "orättvist" hjälpte inte min sorg och det gjorde inte saknaden mindre.

 

Många år senare mötte jag en klok man. Det var en kall höstmorgon, jag var blank och gråten hade tagit slut. Alla dåliga känslor, tankar och minnen var förpackade och placerade långt bak i sinnet.

Jag satt i väntrummet när jag hörde steg i korridorren, först då kände jag någon form av nervositet, eller mest rädsla. Ville jag packa upp upp alla känslor, var det rättvist att jag skulle behöva känna så mycket sorg?

Plötsligt så satt jag i en röd fåtölj i ett litet rum. Mannen mittemot började prata, vi utbytte några få meningar när han sedan sa, att rättvisa, den finns inte!

Det var med en klar och tydlig stämma och jag kan höra den än idag. Den där meningen ekade i mitt huvud ett tag innan jag insåg att han hade rätt och jag accepterade att det var så - att jaga rättvisa var lönlöst.

 

Man är inget offer för sin situation, den ända som kan påverka den är en själv.

Man kan vara ett offer för omständigheter men att förbli ett offer ger ingen rättvisa eller upprättelse, det ger enbart bitterhet.

Det är en lärdom som är avgörande och den har jag varit tydlig med i mitt föräldrarskap, i mitt yrke och i livet generellt. Att sticka kofftor har ändå aldrig varit min grej och när jag möter människor med den egenskapen så blir jag ibland frustrerad.

Men att rättvisan finns, det är något som följer med oss sedan barnsben, det är ett ord som sitter djupt rotat och som är en övertygelse i samhället - men vad är rättvist?

 

Julle och jag har pratat om orättvisor, han har kloka tankar och funderingar. Han, precis som de flesta andra barn säger hur det känns utan att tänka på hur det borde kännas eller hur omgivningen ska reagera - det är autentiskt, ärligt och helt utan cencurer. Barn födds inte med övertygelsen om rättvisan - den lär vuxna dem.

 

Jag försöker ofta landa i att det finns en mening, den är kanske inte logisk, den är inte rättvis och ibland inte heller välkommen men den är där. Om den är opåverkbar så måste den hanteras, det hjälper inte att bara tänka att livet är "orättvist".

Att ta lärdom av livet och att se möjigheter är en framgångsfaktor, stängs en dörr så öppnas ett fönster och att vända det negativa till något positivt det ger en känsla av meningsfullhet.

 

Ta hand om er, tryck gärna på hjärtat och vi blir så glada om du vill dela.

Följ oss gärna på intagram @bloggenminsonjulia

 

Kram från oss