Om vi inte står upp för barn, står vi då upp för något?
Ibland överväldigas jag av alla känslor. Tankar om livet och vad som gjorde att vi är precis här.
Mina barn är mitt allt, jag är enormt stolt över dem alla ihop. Vi alla som har barn önskar dem all lycka och framgång, vi vill det bästa för våra barn och vi kämpar också innerligt för att våra barn ska växa upp till de som de är.
Julia valde mig, han valde mig och jag är så oerhört tacksam och glad över att att jag fick just honom.
Många menar att jag gjort min dotter till en son, att jag är "sjuk" och att jag är en dålig mamma som accepterar och "tillåter" min biologiskt födda dotter "vill" vara en pojke.. ingen utav de förstår att Han är en pojke!
Jag får höra det ibland, av omgivningen, av samhället och av myndigheter.
Bristen på kunskap är i framfart och alla kontakter som vi tvingats in i är övertygade om att det är jag som är "boven".. Hur jag har gjort, varför eller med vilken avsikt är något jag ständigt förväntas förklara. Ingen lyssnar, ingen vill förstå. Ingen förstår hur kränkande, fruktansvärt och bedrövligt deras beteende, mottagande och ständiga ifrågasättande påverkar.
Vi har mött utredare och en behandlare som tycker att Julia ska behandlas. Det finns idag, 2018, vårdgivare och utövare som tror sig kunna "bota", som menar att det är vi föräldrar som skapar våra barns könsidentiteter.
Kanske har vi ammat för mycket, ammat för lite eller gett för lite kärlek.
Jag är människa, inte felfri men jag gör och ger alltid så mycket jag bara kan. Jag är mamma och för mig är mina barn det absolut viktigaste. Jag måste följa min känsla, mitt mamma hjärta och min intuition. Jag måste lyssna på mina barn, och i största möjliga mån ger jag de möjlighet att påverka, utifrån deras ålder.
Jag har inte gjort ett val!
Jag har gjort det som torde vara självklart, jag har stått upp för, och står upp för mitt barn. Jag låter alla mina barn få vara sig själva.
Hur kan någon anse att det skulle vara på något annat sätt?
Ordet "tillåta" kan säkert användas inom vad som anses vara ett gott föräldraskap, men inte när det gäller ditt barns identitet.
Jag hoppas att utvecklingen i samhället ska främja individualitet. Alla ska få vara precis den de är och i det ska de också få känna sig trygga.
Det kan känns nytt för många, normbrytande och revolutionerande..
MEN det är allas rätt att vara sig själv, alla människor ska ha lika rättigheter, barn, ungdomar och vuxna.
Jag kommer alltid att stå på min sons sida, på mina barns sida.
Jag kommer att slåss för trygghet och respekt i alla bemötanden, för förändring och jag kommer att dela med mig av vår resa för att ögon ska öppnas och för att göra den här världen till en plats för alla.
Där alla välkomnas i innanförskapet ❤
Ha en fin Tisdag!
vi blir jätte glada om du lämnar ett avtryck här
Titta gärna in på vår facebook sida och följ oss där.
#ståuppförnågonannanidag