minsonjulia.blogg.se

 

God Eftermiddag världen.

Måndag och en ny vecka med nya utmaningar. Hos oss slår regnet hårt emot fönsterrutorna och det var kallt som bara den när jag tidigt imorse cyklade med min yngsta son till dagis.

Vi har haft en härlig helg med mycket fix här hemma.

 

Den stora händelsen som helgen kretsat kring och som gett en sånn där härlig känsla och en enortm leende är såklart fredagens fotbollsträning.

Äntligen efter så lång, efter längtan, saknad, besvikelse och förtvivlan var det dags. Vi var ute i god tid, fotbollsväskan stod färdigpackad i hallen sedan dagen innan och min käre son var färdigkläd i ett ögonblick.

Jag försökte att hålla mig neutral, tänk om det inte skulle gå bra, tänk om det skulle ha blvit något missförstånd eller om något annat oförberett skulle inträffa.

Jag höll alla mina funderingar och tankar för mig själv och som alltid försöker jag leta efter allt som är positivt.

En medmänniskas osjälviska handling hade gett min son ett hopp och en helt ny glöd.

I bilen på vägen ditt lös hela han som en sol. Med tiden hade jag glömt bort hur den där glöden, energin och det enormt stora leendet såg ut, men i samma sekund blev jag påmind.

- Nu ska jag få spela fotboll mamma!

Mina tårar kom utan förvarning, jag torkade dem snabbt i hopp om att ingen skulle se men det var försent.

Är det lyckotårar hörde jag ifrån baksätet. Ja, svarade jag! Det är lyckotårar.

 

Vi svängde in på parkeringen till idrottsplatsen 45 min innan starten för träningen. Vi satt som förstelnade en stund och spanade ut över fotbollsplanen. Det är bra att vara i god tid sa jag men detta var nog lite för god tid.

Jag började prata om skoldagen och förväntningar på den kommande träningen, jag såg dock att inget registrerades.

- Kan vi gå ut nu, jag vill ju spela, Vi kan värma upp och kolla planen.

Sagt och gjort, jag hann knappt ut ur bilen innan dörren där bak smälldes igen ifrån utsidan. Jag hann snabbt skymta ryggen på Julle när han sprang in genom grinden som ledde ut till forbollsplanen.

 

Det var några få barn på plats och Julle var snabbt ute på planen med en boll. Jag samtalade med två utav lagets tränare som både var mycet välkomnande och trevligt. De hälsade på Julle, berättade om laget och betonade hur väkommen han var. På dagens schema stod mycket fysisk träning, det hade jag fått information om så att Julle var förbered.

 

Jag ville gärna vara med på planen men tränaren tyckte nog att det var bättre att jag slog mig ner på en bänk, så det gjorde jag. Jag kunde se och känna lyckoruset, förtjusningen och den enorma viljan. Även om det fanns lite försiktighet så var det fullt ös under hela träningen. Nöjdare har jag inte sett honom på mycket länge, det är en sånn känsla som varken han kan beskriva och jag kommer nog aldrig att förstå, men herregud vad det var underbart att se.

I bilen hem längtade han redan till nästa träning, han har pratat om det hela helgen och det är precis som att det spridit någon lugn över honom.

Det är helt underbart!

 

Ha en ljuvlig dag och tryck gärna på hjärtat om du kikat förbi och dela gärna.

#ståuppförnågonannanidag