minsonjulia.blogg.se

Hej Världen.

När jag vaknade imorse, var jag och min identitet lika självklar som den varit under hela mitt liv, den är så självklar att jag aldrig reflekterar över vem jag är eller hur jag känner mig.

Jag vaknar inte på morgonen och tänker - jag är en kvinna, utan jag går upp när alarmet på mobilen ljuder, sätter igång med de vanliga morgon bestyren, lagar frukost och möjligen tar jag ett beslut om jag ska ha uppsatt eller löst hår, Tar på mig kläder - ofta de som jag lagt fram kvällen innan, kokar kaffe och sedan väcker jag mina barn.

Idag var första skoldagen efter ett långt och härligt lov och jag hade satt alarmet på 06 för att inte behöva stressa.

För ovanlighetens skull studdsade både Julia och hans bror upp direkt när jag ropade. Julia har längtat, varit spänd och förväntansfull länge. Idag väntade inte bara en ny årskkurs utan också en ny skola. Skolbytet har noga granskats, funderats över och processats innan vi bestämde oss. Jag har funderat, varit inte orolig och nervös men alla rosmoln, tankar och funderingar, allt ihop var som bortblåst när jag mötes av en helt strålande glad son.

Han var suer taggad, ryggsäcken stod färdigpackad sedan kvällen innan och frukosten gick super snabbt.

Vi promenerade till bussen och fick en stunds morgonprat på vägen dit, väl framme mötes vi av både pedagoger och rektor. Snabbt som bara den försvann sonen iväg med klasskompisar och jag vände hemåt.

Idag är en bra dag, en dag där vi startade om. Jag längtar så efter att få hämta vid dagens slut och få höra allt om hur dagen varit.

 

Jag är kanske inte som alla andra mammor, det är jag inte ledsen över! Jag är stolt, glad och oerhört glad över att jag är precis den jag är. Jag är öppen, social och omtänksam - inte bara med min familj utav även med omgivningen. Jag tycker om att hjälpa människor och jag brinner för personlig utveckling. Många i vår omgivning vänder sig till mig när de vill ha råd eller stöd i något, och jag lyssnar gärna och hjälper till om jag kan. 

Jag uppskattar när människor är raka och ärliga och jag är helt övertygad om att för att få raka svar måste man ställa raka frågor.

Men för att ställa raka frågor behöver man vara bekväm och framförallt måste man våga att vara obekväm. Jag vill tro att mycket hade underlättats om man kunda ha öppna samtal, om människor som mår dåligt inte burit på skam och om alla vågat stå för vad man gör och vad man tycker.

Många har åsikter, många tycker och tänker saker, men oftast så delar många bara sina åsikter, tankar och funderingar men vänner, det tisslas och tasslas och utifrån egna och andras antaganden så kommer det något som inte ens är i närheten utav sanningen. För visst är det märkligt att det är lättare att tro på och ta in någon negativt och dåligt om någon än om man hör något bra? Det är lite så det ser ut och har sett ut i alla tider, många gottar sig i andras olycka och många pratar hellre om andra än om sig själv, många ser andras fel och brister för att kanske slippa att se eller känna efter inom sig själv.

 

Överallt i storstäder, små städer och byar pratar männinskor bakom varandras ryggar, inte alla men många.

Istället för att ställa raka frågor om något så snokar man och tar saker förgivet - möjligen också utan att tänka på det, inte se att ens beteende kan påverka någon annan - en annan individ, en människa med känslor precis som alla andra, en människa som förtjänar respekt och som kanske behöver att just du ställer en rak fråga istället för att tissla och tassla. Att våga vara obekväm och sluta vara feg.

Det som det viskats om bakom min rygg är i allra högsta grad personligt, det handlar om mig som människa, individ och mamma.

Det har då handlat om val, inte rikstadsval eller klädval utan hur jag agerar som förälder.

Och då tänker jag

Ehh!? Det är väl inget val! Jag är mycket men först och främst är jag mamma, som mamma prioriterar jag mina barn och deras mående först - ALLTID

Det är inte som när du på söndags morgonen står i kön på ditt lokala bageri.

Du slåss mellan massor av förslag, det luktar nybakat, du är hungrig och vill egentligen köpa alla bullar men kanske förstår du att du inte kommer orka dem. Eller vill du ha croissants? grovt bröd eller kanske ostbullar?

När det väl är ens tur måste man bestämma sig.

Jag tillhör dem som väljer både ostbullar, croissants och grovt bröd. Det handlar om att jag inte vill hamna i en situation där det tar slut, att det inte finns några alternativ, då kan man inte välja, då finns det inget att välja på.

 

Men i vår vardag och verklighet finns inga val. Många förstår det inte och andra väljer att inte förstå. Det är också omöjligt att berätta eller förklara något för någon som inte är redo att höra det. 

Men till er som undrar och som tisslar och tasslar så kan jag säga att vi "väljer" inte. Jag har inte gjort något annat val än att finnas där för mitt barn, att stå bakom, framför och vid sidan. Att alltid stötta, att alltid - oavsett vad som händer alltid stå kvar.

Min son Julia föddes i fel kropp, han är juridiskt en flicka men känner i hela honom att han är en pojke.

Julia är en kille, det är lika självklart som för alla andra killar även om könsidentiteten inte stämmer överens med det såkallade juridiska könet. Julia är långt ifrån ensam, han är inte den ända som varje dag måste känna att hans självbild inte stämmer 100 % överrens med spegelbilden

 

Jag är mamma till mitt Mirakel, Min son. Jag är stolt, lycklig och enormt tacksam för att jag fick just honom och att jag får äran att vara hans mamma. Han är en förebild - en riktig hjälte.

Men varken jag eller Julia har valt vem han ska vara, för det finns inga val.

Vi har sedan många år inte kallat Julia för Juia och det gör inte heller någon i hans omgivning - i nästa vecka kommer ett inlägg om namn och dess betydelse.

 

Ha en underbar torsdag.

Lämna gärna ett avtryck om du tittar in och dela med er av era erfarenheter i en kommentar.

 

#ståuppförnågonannanidag