minsonjulia.blogg.se

TBT

Idag gör vi en tillbakablick. Snart är det skolstart och här hemma väntar alla med spänning. Hos mig finns ett hopp, ett hopp om en ny lärare, en lärare som ska förstå, som ska bemöta oss precis som alla andra.

Nedan finns ett utav mina första inlägg, om dagen då Julia började skolan. Ett inlägg som jag fick enorm mycket kritik för, kritik ifrån de människor som kände sig berörda. Människor som då menade att det var en utmaning..

Jag menade då och har inte ändrat min uppfattning ännu att inget utav detta är en utmaning. En utmaning är någon man tar sig an med gläde, något man vill uppnå eller övervinna.

Att en skola inte behandlar alla lika, att en skola gör skillnad och att lärare inte har fullgoda kunskaper och att en skola kommer med dåliga ursäkter - Det är ingen utmaning! Det är ett PROBLEM!

Jag har änge funderat över om det skulle dyka upp en ursäkt en dag men, en ursäkt kommer bara om man förstått att man gjort fel.

Utan kunskap och med stora inrutade tanakr baserade på normer, med det som utvecklas man inte. För att vara bäst på något måste du alltid bli bättre, för att utvecklas så åste du söka ny kunskap och främst så måste du lyssna på andra, lyssna på någon som vet!

 

Skolstart 2014

Min son var varken glad eller energisk. Hans ansiktsuttryck lyste igenom rutan, han var ledsen och besviken.

Jag öppnade dörren till kapprummet och Julia kom farandes och kastade sina armar om mig.

Jag hjälpte honom på med jackan och skorna sen lämnade vi snabbt kapprummet.

Julia berättade om dagen, hur ingen förstod att något när fröken gått igenom klasslistan.

- Julia?

Julia ville inte svara, han hade först inte reagerat men tillslut hade han sagt ja. Då hade fröken sagt, nä men du måste vara Julius.

Dagen började alltså sådär. Julia hoppades att det var några som ändå inte förståt att han egentligen var en tjej, att det var några som inte skulle retas. Julia hade träffat några kompisar på rasten och en kille ifrån fotbollen gick i samma klass som Julia.

Men den kvällen när Julia somnade, var han fortfarande helt blöt på kinderna av tårar.

Jag somnade också gråtandes den kvällen.

 

Maktlösheten och besvikelsen. Jag hade samtal med fröknar, rektor, skolsköterska och kurator. Det krävdes inte många minuter innan jag förstod att det fanns en stor kunskaps brist.

Jag lämnade broschyrer och informationblad till skolsköterskan. Jag tror att någon kanske förstod men det var ingen som "SÅG" min son.

Dem varken lyssnade eller anpassade något trots hans önskemål.

Vad som än hände och vad Julias än sa så var det väldigt tungrot i skolan. Jag påpekade flera gånger att vi använde oss av det namn som Julia valt. Att vi behandlade honom utifrån hur han identifierar sig.

 

Skolan skyllde på att vi föräldrar inte var överrens, att vi inte gjorde likadant och att vi inte tyckte samma. Att skolan skulle finnas där för Julia, det var det nog ingen som tänkte på.

Vi var på möten på skolan, det gav ingenting. Jag menade att man kränkte Julia. Jag kämpade och krigade för att han skulle kunna vara sig själv i skolan, det gör jag än idag.

Det är en lång väg, någon gång har jag trott att jag sett slutet men insett rätt kvickt att det var en illision, tyvärr.

När jag får höra hur andra blivit bemötta, andra som är precis som Julia. Som är killar men på klasslistan i skolan står det ett flicknamn.

Julia har en kompis som är precis som han. När han skulle börja skolan blev dem bemötta på ett helt annat sätt. Den nya fröken på skolan letade information, kallade till möte med honom och hans föräldrar, frågade honom hur han ville att dem skulle göra. Allt handlade om att det skulle kännas bra för honom, det var alltså rena dröm skolstarten. Hans fröken började också studera i ämnet och har skaffat all information som finns för att kunna bemöta, stötta och se till så att Julias kompis inte blir diskriminerad på sin skola.

 

Ibland funderar jag på om det är så "enkelt" att generationsskillnaden är svaret. Att den äldre generationen lever kvar i den tiden då väldigt få var öppna, då människor som inte tillhörde normen levde i det tysta. Då samhällsklimatet var annorlunda, då många såg på hbtq personer som sjuka människor.

När det nu är som det är , varför fortbildar man inte någon i personalen?

Vet alla vilken jävla "normryggsäck" som de bär på? det som varit med en i alla tider, vill man förändra och tänka annorlunda?

 

Julia har en fröken som jag tror känner med honom, jag tror att denna fröken "ser" Julia. Förstår vad han går igenom och förstår vad som kommer att bli konsekvensen om han inte behandlas med respekt för sin person, om han inte behandlas som den han är, en kille.

Jag tror att hon vet, att hon vill mycket men är precis som på många andra arbetsplatser landet över, dämpad av någon annan. Kanske är det kollegor, kanske är det en chef. Det krävs en del om man ensam ska ställa sig upp och säga "Nu måste vi göra något"

 

Men, Jag vet inte, jag bara tror

Jag slutar inte att hoppas, att läsa, skaffa kunskap och prata med dem som kan lära mig nya saker.

Samhälls klimatet förändras ständigt, det gäller att utvecklas eller avvecklas.

Jag önskar en trygg miljö för min son, en miljö där människor behandlar honom med respekt, där han möter acceptans och kärlek.

Det står på min önskelista, den som tomten ska få.

Har du något du vill eller behöver säga? hemma, på arbetet eller i skolan? Vet du att någon hamnat utanför en såkallad "likabehandlingsplan"?

Ta fram din inre Batman och\n #ståuppförnågonannanidag

Kärlek till er alla